Sorgens tid är ett evigt liv

Söndagen den 1 november 2015

Ibland kommer det över mig.
Sorgen.
Denna outhärdliga smärta som lämnar mig gråtandes på golvet som ett litet barn.
Tomrummet som inte kan fyllas.
Avsaknaden av en barndom jag inte fick.
Jag saknar att bli kramad av en mor jag inte haft.
Jag saknar att bli älskad på ett sätt som bara ett barn kan älskas på.
Jag saknar att bli skyddad som om jag vore det dyrbaraste i världen.
Ibland gör det bara så himla ont.
Så kolossalt ont att jag inte kan andas.
Ibland sliter denna sorg mig i miljoner bitar.
Men sakta komponeras delarna av mig samman.
Jag läker inte helt, men jag håller åtminstone ihop.
Sorgens tid är ett evigt liv.
Den kommer i olika skepnader.
Sorgen ändrar form och uttryck.
Men den förblir alltid en del av mig.

När det gör ont i själen

Tisdagen den 5 augusti 2014

Jag vill bara springa tills jag känner blodsmak i munnen.
Tills mina ben inte längre bär mig.
Jag vill bara känna någonting.
Någonting annat.
Jag vill bli fri.

Paniken jagar mig.
Jag får ingen luft.
Som om någon sitter på mig och jag kan inte komma loss.
Jag är fast.
Fast under ett cementblock.
Jag ser hur slutet närmar sig.
Måste härifrån.
Smärtan exploderar i bröstet på mig,
det svartnar för ögonen och för en sekund är jag död.
DÖD.

Död men ändå så levande, jag kravlar mig ur sängen.
Krypandes över golvet till badrummet.
Får upp toalettlocket och dyker ner med huvudet.
Kräks.
Känns som att det aldrig ska ta slut.
Hasar mig upp och kramar handfatet hårt.
Ser mig själv i spegeln.
Mina tårar har smetat ut mascaran i hela ansiktet.
Känner inte igen mig själv.
Ser mig inte.
Det finns ingen där.

Där finns bara ångest.

Ibland är livet lite som att springa uppför en helvetesbacke.
Det är så hemskt
jobbigt och det gör så himla ont.
Men det finns ju en topp, en ände, ett mål.
Fortsätt.

Att prata om psykisk ohälsa är inte en självklarhet för alla.
Det är lätt att säga att man har en fysisk smärta, som t.ex. ont i huvudet men att säga att man har ont i själen är ofta väldigt svårt.
Man kanske är rädd för hur man kommer att bemötas, vad andra ska tro eller tycka om en.
Psykisk ohälsa innebär inte att man har en psykisk störning, vilket är en lätt missuppfattning och därav lider många i det tysta.
Man kan vara deprimerad, ledsen, arg, upprörd, hjärtkrossad, förvirrad eller sårad på många olika sätt.
Många gånger går man där, ensam med smärtan i bröstet och allt man önskar var att få en famn att gråta ut i.
Man behöver inte förklara något, bara vara.
Bara vara där och då, gråta och veta att man inte är ensam.
Du är inte ensam.

Övergreppen, sveket och samhället som vände mig ryggen

Onsdagen den 23 april 2014

Det här är min historia om hur jag som barn slets isär, hur jag smutskastades och fylldes med skam.
Om de sexuella övergreppen, om att inte bli betrodd och ett samhälle som vände mig ryggen.


Den varma vårsolen lyser upp mitt bleka ansikte.
Jag sväljer hårt och drar fingrarna genom håret.
Livet är väl bra nu. Eller?
Fortfarande trasig, fortfarande inte riktigt hel.
Någonting är mig berövat.
En del av mig jag aldrig kan få tillbaka.

Det har gått lite mer än två år sedan jag valde att sätta ner foten en gång för alla. Just i det ögonblicket gjorde jag det framförallt för att rädda min syster. Vi hade gått samma öde till mötes. Samma helvetes väg.
Jag såg aldrig riktigt mig själv som offer – förrän efteråt. När vi satt på polisstationen, när psykologer kopplades in, när Brottsoffermyndigheten skickade hem broschyrer ”Till dig som är utsatt för sexuella övergrepp”.
Då förstod jag.
Jag förstod att det som hade pågått under hela min uppväxt – det som kommit att bli en del av mitt liv – faktiskt var något så sjukt och snedvridet .
Jag trodde också att jag äntligen skulle få samhällets hjälp, stöd och allra största förtroende.
Men det blir inte alltid som man tror.

När jag var tio år skulle jag varit ett fritt lekande, utvecklande och lärande barn.
En flicka med sina största bekymmer över vilken kompis jag skulle leka med.
Eller vilket lördagsgodis jag skulle välja för mina 25 kr i veckopeng.
Och till viss del var jag det, men det var bara en sida av mig.
Det fanns en annan sida också, en trasig sida med en mörk hemlighet.
Någon utnyttjade min kropp och mina känslor.
Någon berörde min kropp på ett sätt man inte får.
Någon tog sig makten att använda mig som objekt.

Ett barns sexualitet ska inte väckas av någon, den ska barnet själv upptäcka.
Jag fick min sexualitet fråntagen.
Jag fick min barndom stulen.
Det är någonting jag aldrig kan få tillbaka.
Något som aldrig kan bli ogjort, hur mycket jag än vill.
Förmodligen kommer jag aldrig att komma över det.
Jag måste bara hitta ett sätt att lära mig leva med det.

Jag vet inte när det hela började, jag vet bara att det pågått så länge jag kan minnas.
Jag vet inte ens om jag vill veta allt som har gjorts med min kropp.
Det jag minns är tillräckligt.
Tillräckligt för att jag fortfarande ska vakna med skräckmardrömmar, kallsvettig och fylld av ångest.
Tillräckligt för att fortfarande äcklas av det som egentligen är något helt naturligt, mina egna sexuella behov.
Kan jag någonsin älska mig själv?
Kan jag någonsin älska min kropp?
Kan jag någonsin låta någon annan älska mig och röra vid mig?
Det finns dagar jag fortfarande känner mig smutsig, äcklig och naken.
Det finns dagar jag inte vet om jag klarar av att älska och bli älskad.

Man talar ofta om förövaren som en främmande okänd människa.
Ofta har man fel. Ofta är det inte alls så.
Ofta är det någon man egentligen tycker om.
Någon som man behöver.
Den här personen utnyttjade sin makt och min beroendeställning.
Och jag var bara en smutsig trasa i ett sammanhang.
Ett sammanhang som inte fanns för någon annan.
Ett sammanhang som ingen såg.
Så jag teg.

Det tog mig så lång tid att våga berätta sanningen för någon.
Skulle folk tro mig?
Eller var det här mitt fel? Hade jag klätt mig fel? Hade jag bjudit in till något?
Varför sa jag bara inte ifrån?
Det var så många frågor och ofta klandrade jag mig själv.
Idag vet jag att sexuella övergrepp aldrig är ett barns fel. ALDRIG.
Alla vuxna har ett ansvar för sina handlingar och medvetenhet om vart gränsen går.

30 december 2011.
Då orkade inte min kropp mer.
Mitt psyke och min själ skrek på hjälp.
För det mesta fick jag stort stöd av folk omkring mig.
Men en del människor, närstående till både mig och förövaren, valde den enkla vägen, att försvara förövaren och lägga skulden på mig.
Det kan bli så, när offer och förövare känner varandra och har en direkt eller indirekt relation.
Utöver all den skam och skuld jag redan kände, blev jag dessutom inte betrodd.
Men det största sveket, det kom från samhället, från rättsväsendet.
”Det finns inte tillräckliga bevis och underlag för att väcka åtal”.
Som de allra flesta fall där någon utsätts för övergrepp.
Plötsligt stod jag ensam.
Jag var inte någon.
Han gick fri.
Och livet rann ur mina händer.

Men så kom vändpunkten.
Efter år av självskadebeteende och en destruktiv tillvaro så insåg jag att jag kan göra mitt liv bra.
Jag hade något inom mig.
Styrkan.
Viljan att förändra.
Jag insåg att även om polisanmälan aldrig ledde till något åtal i det här fallet, så var det ändå viktigt för att verkligen få ett stopp på dessa övergrepp och ofredanden.
Och jag skriver inte det här för att ta på mig någon offerkofta och tycka synd om mig själv.
Jag skriver det här för jag vet att det finns barn och ungdomar där ute som går igenom samma helvete som jag gjorde, kanske till och med värre.
Det är så tabubelagt att vi inte orkar, vågar eller förmår att prata om det.
Men vi måste, för det finns överallt och pågår där vi minst anar.
I det finaste villaområdet, i den mest utåt välfungerande familj.
Folk kan vara rena till utsidan, men desto smutsigare inombords.

Jag hoppas att om du läser det här och känner igen dig, vågar anmäla.
Att anmäla är att sätta ner foten, oavsett om det leder till åtal eller inte.
Jag vet att du som är utsatt bär på en skuld och skam, som ingen någonsin kan föreställa sig.
Men vad folk än säger och tror, det är aldrig någonsin ditt fel.
Det är din kropp och dina känslor och ingen annan har rätt att röra dig, tvinga, hota eller utpressa dig till att göra något som inte känns bra.
Och kanske kommer du inte att tro mig, men då vidhåller jag hoppet för oss båda.
Det blir bättre.

Bakom mina solglasögon rinner tårarna.
Så länge dem rinner, vet jag att jag lever.